Bleh

Vem kom på idén med tandställningar? Visst det hjälper säkert men det är inte trevligt att sitta med en stor plastbit i munnen och inte kunna äta något utan att ta ut den. Sen så ska visst mina tänder växa också. Jaha ja. Och. Det här är bara första tandställningen för min del. Efter som jag bestämt att jag hellre har tandställning och sedan en metaltråd bakom tänderna resten av livet istället för att de ska limma på plastbitar på tänderna så att de blir ännu bredare än de redan är... Jaja... Världens största problem, va... Och den där Mellien... Hon bara försvinner och lämnar mig helt utlämnad åt mitt öde. Jag har tråkigt... Bleh. Hejdå!

//Tandställningen

Dagens citat: "Man får vara glad så länge man får tänka." Jag tyckte det var fint sagt av Ebba, som jag inte riktigt kan komma på vad man ska kalla henne... Farmors syster hur som helst som är över 90 år och varje jul säger att det är hennes sista.

Tänk vad som får plats i en byxficka...

I min ena byxficka hittade jag 13 saker. Det är ganska mycket om man tänker efter. Iofs beror det ju lite på vad för saker det är och hur stora de är. I det här fallet var det:

• 1 st mobiltelefon
• 3 st nycklar
• 1 st lipsyl
• 1 st sudd
• 1 st penna
• 1 st hårspänne
• 3 st halstablettpapper (hm, var det inte 2 nyss? O.o)
• 1 tiokrona
• 1 femkrona
• 1 st halstablett som nu är uppäten och bara har lämnat ett papper efter sig

Nu var det visst 14 men det är en stor gåta för mig så det går vi inte närmare på.

Och nu, den stora frågan. Varför, i hela fridens namn, skriver jag upp vad jag hittar i min byxficka? Well, det har jag ingen aning om men jag hade idétorka och dessa saker låg mitt framför mig. Nej, nu kanske jag ska gå in på något viktigt? Fast jag har inget viktigt att säga så det får bli så att jag ska nu berätta om vad som hänt mig idag.

Jag har varit sjuk måndag, tisdag och onsdag och var därför i skolan för första gången den här veckan. Så därför blev Nancy ganska glad över att se mig. Det var ju trevligt, helt klart. Det vet jag inte om Nancy och de andra, förutom Mandiz, brukar bli i vanliga fall när de får se mig i skolan. Men i alla fall. Slöjd. Första lektionen på drömdagen torsdag (Vi har ett ytterst trevligt schema på torsdagar faktiskt). Slöjd är kul. I alla fall nu när jag börjat vänja mig vid att jag inte kan och aldrig kommer kunna göra någon enda liten sak i syslöjden utan att sy fel, få fel på symaskinen, tappa bort hela saken eller glömma sömnsmån eller att hoppa över en bit så att man kan vända på t. ex. slipsen. Nu håller jag på med en singoallablus. En vit en. Jag vet inte riktigt varför faktiskt. Singoallablusar är nämligen obekväma för det mesta. Men jag ska ta hem och "förstöra" den lite så att den blir riktigt snygg när jag är klar i slöjden. Jag har klippt ut tyget nu. Jag får inte så mycket gjort på en lektion, men det skiter jag i.

Bilden. Bästa ämnet. Nästan. Musik slår allt så det kan man inte riktigt jämföra med. Eller nåt sånt. Bild är jättemegasuperroligt. Men inte konsthistoria. Fast jag målade med kol idag ändå så och kol är också jättemegasuperroligt. Egentligen var det inte en ny teckning. Det var en kopia av den jag gjort hemma men det vet ju inte Lotta så, den får bli framsidan till min konsthistoriauppsats. Jag ska skriva om Claude Monet. Fantastisk konstnär om jag får säga mitt. När jag var klar med framsidan fick jag testa på akvarell. Coolt. ;) Nog om bilden nu.

Mentorsträff. Den gick ganska snabbt som vanligt. Sen fick Linn stanna kvar och få skäll. Det är inte så värst trevligt. Bara för att hon vägrade måla av en hemsk Edvard Munch tavla. Kära nån! Bara för att det är Lottas favoritkonstnär så måste vi väl inte måla just den!

Lunch. Låååång lunch. Typ en och en halv timme så vi åt lite makaroner med soppspad och gick ner till stan sen. Nancy skulle ha lipsyl och jag halstabletter.

Engelska. Visste ni att man pratar engelska i Zambia. Det vet jag nu. Då jag fått höra texten om Zambia först tre-fyra gånger på cd och sen två gånger läst det själv högt. Det var det som hände på engelskan.

Sen hade vi en halvtimmes rast då vi mest stod och såg på när min bror hade snöbollskrig med en elev i åttan...

No är kul. Nu bygger vi ficklampor. Jag och Jennifer är tyvärr lite efter med tanke på att vi båda varit sjuka, men det är ju tur att vi är två! Så jag har sågat i plast rör, format en reflex-grej och borrat hål i samma grej med en 7 mm borr... :)

Sen fick vi skjuts hem! Av Mattias som så lämpligt slutade samtidigt. Skönt att slippa gå. När jag kom hem försökte jag få liv i ljudet på datorn. Inte så lyckat. Sen åt jag yoghurt-jordgubbssylt-röra och såg på Tribe (<3).>

Puss och hej leverpastej

// Caroline som förrsten har fått en födelsedagspresent idag. En grå ögonskugga.

Dagens citat: "I min ena byxficka hittade jag 13 saker." Vilken vettig människa säger nåt sånt? Hallå! *himla med ögonen*

Första plats, Sista plats

Jag gillar att vinna, så är det helt enkelt. Det kanske beror på att jag aldrig varit bra på något man kan vinna på. Sport har ju aldrig varit min grej precis. Varje tisdag i flera år drog pappa iväg mig på skidträning. Jag hatade det. Skrek och grät innan vi skulle åka. Jag ville inte iväg men ändå så verkade han tro att jag tyckte det var jätteroligt. Jag var dålig på det också. Vann inte en enda tävling som jah ställde upp i. Hatade backarna. De var värst. Om jag hade otur, som jag så ofta verkade ha, hade någon ramlat och förstört spåret innan mig. Då gick det käpprakt åt helvete. En liten Caroline som mest följde spåret åkte rakt ner i ett dike eller så. Så var det varje gång. Därför kunde jag stå i fem minuter och samla mod innan en nerförsbacke. Johanna älskade backarna. Det gick väl snabbt. Alldeles för snabbt för min smak. Det är konstigt. Nu när vi testat på slalom så var det jag som var bäst på det, jag som gillade det mest. Men då behövde jag inte förlja spåret. De utsatta riktlinjerna. Jag kunde göra som jag själv ville. Och jag sket fullständigt i pappas instruktioner. Friheten var det bästa. Bara slänga sig ut. Susa nerför backarna, köra förbi en massa människor. Känna sig fri. Fri som en fågel. Nu var det ju meningen att den här bloggen skulle handla om att vinna. Så åter in på det spåret. Jo, alltså, jag har aldrig vunnit något, förutom grytlappar och sällskapsspel. Men det var väl inget jag var superbra på heller. Nu på senare tid har jag kommit på något. En av de få saker jag är bra på är skolan. Matten först och främst. Och jag ser det som en tävling. En tävling där jag aldrig riktigt känt mig hotad. Jag har varit på första plats. Och jag har inte känt mig stressad eller orolig för att förlora den här tävlingen också. Men nu, nu har mina konkurrenter, som i själva verket är två av mina bvästa vänner, slagit sig ihop och gått emot mig med dubbel kraft. De närmade sig, lade sig jämsides och krossade min självbehärskning. Nu sitter jag på de där mattelektionerna och stressar framåt, flåsar andfått och kikar segerslusten över axeln på mina vänner för att försöka ligga steget före. Men jag tycker att de fuskar faktiskt... De räknar tillsammans och tar sig framåt snabbt. De räknar hälften så många tal som mig på varje kapitel del. De tar den lätta vägen. Men visst, jag lär mig mer, jag får alla rätt på proven medan de får minst ett fel men ändå. Det här är den enda tävling jag har kunnat vinna, låt mig göra det! För jag orkar inte förlora mer. Jag har förlorat tillräckligt många tävlingar.

//Caroline, vinnarlysten förlorare

Just ja, det kanske ska vara ett litet citat också... Men nu är det ju så att jag inte träffat nån som sagt något roligt idag... Så det får väl bli nåt annat trevligt...

Dagens citat: "Världen är vackrare med dig." Loesje

Bränd tunga gör ont och bränt barn luktar bränt...

Det måste vara sjuktider nu... Idag var varken Linn eller Nancy i skolan. Nancy var väl inte så konstigt, hon svimmade ju nästan igår. Redan innan lunch började jag känna hur kallsvetten smög sig på. Efter matten stack jag hem. Inget elevråd, ingen idrott och ingen Teater för mig den här fredagen. Det är tråkigt. I morgon fyller pappa 50. Då måste jag vara frisk. Vi får en massa gäster. Och jag har målat en bild till honom i kol. Den blev riktigt fin. Och den föreställde något med en mening. En väg med fotsteg på. Kol är fantastiskt! Det är lite konstigt egentligen. Brunna pinnar som man kan måla svarta streck med. Men något speciellt med är det som gör att man kan skapa underbara konstverk. Det är som en trollstav. Möjligheterna är oändliga. Och sen så är det så befriande att måla också. Nästan bättre än teater. Inte riktigt. På tal om kol. Jag lyckades göra upp eld idag. Nu ska jag bara se till att den inte slocknar, det skulle ju vara tråkigt. Visst, jag är scout, men jag är inget eldproffs för det. Och jag kan inte tio olika sätt att tända och släcka en tändsticka som Filip och Niklas. Men det spelar väl ingen roll? Sen så är min tunga alldeles bränd också. Varm choklad på timmes-rasten imorse. Den är alldeles fnasig(och knasig) och röd... Det känns som sandpapper ungefär...

//Carra med händerna svarta av sot

Dagens citat: "Man skulle baka in magen och allt så att det kom högre upp. Det borde ju funka." Emelie funderar på skönhetsråd. Frågan är var hon får allt ifrån och vad hon ska ha dem till.

Bara en liten människa i en stor värld...

Visst, det ska väl vara så här. Det står i varenda bok man hittar om tonåren. Humöret ska vara i topp ena sekunden och nere i botten andra. Men jag är trött på det. Jag orkar inte. Varför kan inte livet vara toppen hela tiden? Varför kan man inte få känna att man faktiskt är omtyckt av alla man har omkring sig. Om man bara kunde få ett litet uppmuntrande ord från någon familjemedlem regelbundet. Då skulle allt kännas lättare. Är inte föräldrar till för att stötta ens drömmar, inte krossa dem? Visst, jag kanske inte kan bli det jag vill. De kanske har rätt. Skådespelare är omöjligt att bli hur mycket man än satsar på det, polis är jag alldeles för svag och osportig för, läkare kan jag inte bli för att jag inte klarar av att se blod och dessutom så går det inte att komma in på läkarskolan. De kan väl åtminstone låtsas att de stödjer mig och mina drömmar? Inte lägga all uppmuntran på mina syskon utan ge mig en liten gnutta åtminstone. Ska jag behöva gråta mig till sömns för att jag känner mig misslyckad på grund av mina föräldrars drömkrossande? Jag hatar det. Att aldrig känna att man är första prioriteringen, att Johanna alltid är och kommer att vara den duktigaste, bästa, underbara dottern. Ge mig lite tid! Jag kanske inte är drömdottern, jag kanske inte är fem böcker före mina klasskompisar i alla ämnen, men jag är bra ändå. Jag är er dotter för i helvete! Jag behöver ert stöd! Inte nåt jävla drömkrossande och Johanna-dyrkande!
Och... jag börjar bli stor, jag kan ta vara på mig själv. Våga släppa iväg mig på mina resor. Det är de som är början till mitt liv. Förstå det! Jag vill bort från den här hålan ibland. Om några år när jag avslutat utbildning i gymnasie och allt sånt försvinner jag. FLyger bort till Amerika. Det kan ni ge er på att jag gör. För mitt liv ska betyda något. Jag ska bli så bra jag kan på det jag tycker om att göra. Försök stoppa mig drömkrossare!


Dagens citat: "Måste du fråga det? Jag framstår som elak ju..." Jag och Mellie spelar Liam-Shawn.