Bara en liten människa i en stor värld...

Visst, det ska väl vara så här. Det står i varenda bok man hittar om tonåren. Humöret ska vara i topp ena sekunden och nere i botten andra. Men jag är trött på det. Jag orkar inte. Varför kan inte livet vara toppen hela tiden? Varför kan man inte få känna att man faktiskt är omtyckt av alla man har omkring sig. Om man bara kunde få ett litet uppmuntrande ord från någon familjemedlem regelbundet. Då skulle allt kännas lättare. Är inte föräldrar till för att stötta ens drömmar, inte krossa dem? Visst, jag kanske inte kan bli det jag vill. De kanske har rätt. Skådespelare är omöjligt att bli hur mycket man än satsar på det, polis är jag alldeles för svag och osportig för, läkare kan jag inte bli för att jag inte klarar av att se blod och dessutom så går det inte att komma in på läkarskolan. De kan väl åtminstone låtsas att de stödjer mig och mina drömmar? Inte lägga all uppmuntran på mina syskon utan ge mig en liten gnutta åtminstone. Ska jag behöva gråta mig till sömns för att jag känner mig misslyckad på grund av mina föräldrars drömkrossande? Jag hatar det. Att aldrig känna att man är första prioriteringen, att Johanna alltid är och kommer att vara den duktigaste, bästa, underbara dottern. Ge mig lite tid! Jag kanske inte är drömdottern, jag kanske inte är fem böcker före mina klasskompisar i alla ämnen, men jag är bra ändå. Jag är er dotter för i helvete! Jag behöver ert stöd! Inte nåt jävla drömkrossande och Johanna-dyrkande!
Och... jag börjar bli stor, jag kan ta vara på mig själv. Våga släppa iväg mig på mina resor. Det är de som är början till mitt liv. Förstå det! Jag vill bort från den här hålan ibland. Om några år när jag avslutat utbildning i gymnasie och allt sånt försvinner jag. FLyger bort till Amerika. Det kan ni ge er på att jag gör. För mitt liv ska betyda något. Jag ska bli så bra jag kan på det jag tycker om att göra. Försök stoppa mig drömkrossare!


Dagens citat: "Måste du fråga det? Jag framstår som elak ju..." Jag och Mellie spelar Liam-Shawn.