Första plats, Sista plats

Jag gillar att vinna, så är det helt enkelt. Det kanske beror på att jag aldrig varit bra på något man kan vinna på. Sport har ju aldrig varit min grej precis. Varje tisdag i flera år drog pappa iväg mig på skidträning. Jag hatade det. Skrek och grät innan vi skulle åka. Jag ville inte iväg men ändå så verkade han tro att jag tyckte det var jätteroligt. Jag var dålig på det också. Vann inte en enda tävling som jah ställde upp i. Hatade backarna. De var värst. Om jag hade otur, som jag så ofta verkade ha, hade någon ramlat och förstört spåret innan mig. Då gick det käpprakt åt helvete. En liten Caroline som mest följde spåret åkte rakt ner i ett dike eller så. Så var det varje gång. Därför kunde jag stå i fem minuter och samla mod innan en nerförsbacke. Johanna älskade backarna. Det gick väl snabbt. Alldeles för snabbt för min smak. Det är konstigt. Nu när vi testat på slalom så var det jag som var bäst på det, jag som gillade det mest. Men då behövde jag inte förlja spåret. De utsatta riktlinjerna. Jag kunde göra som jag själv ville. Och jag sket fullständigt i pappas instruktioner. Friheten var det bästa. Bara slänga sig ut. Susa nerför backarna, köra förbi en massa människor. Känna sig fri. Fri som en fågel. Nu var det ju meningen att den här bloggen skulle handla om att vinna. Så åter in på det spåret. Jo, alltså, jag har aldrig vunnit något, förutom grytlappar och sällskapsspel. Men det var väl inget jag var superbra på heller. Nu på senare tid har jag kommit på något. En av de få saker jag är bra på är skolan. Matten först och främst. Och jag ser det som en tävling. En tävling där jag aldrig riktigt känt mig hotad. Jag har varit på första plats. Och jag har inte känt mig stressad eller orolig för att förlora den här tävlingen också. Men nu, nu har mina konkurrenter, som i själva verket är två av mina bvästa vänner, slagit sig ihop och gått emot mig med dubbel kraft. De närmade sig, lade sig jämsides och krossade min självbehärskning. Nu sitter jag på de där mattelektionerna och stressar framåt, flåsar andfått och kikar segerslusten över axeln på mina vänner för att försöka ligga steget före. Men jag tycker att de fuskar faktiskt... De räknar tillsammans och tar sig framåt snabbt. De räknar hälften så många tal som mig på varje kapitel del. De tar den lätta vägen. Men visst, jag lär mig mer, jag får alla rätt på proven medan de får minst ett fel men ändå. Det här är den enda tävling jag har kunnat vinna, låt mig göra det! För jag orkar inte förlora mer. Jag har förlorat tillräckligt många tävlingar.

//Caroline, vinnarlysten förlorare

Just ja, det kanske ska vara ett litet citat också... Men nu är det ju så att jag inte träffat nån som sagt något roligt idag... Så det får väl bli nåt annat trevligt...

Dagens citat: "Världen är vackrare med dig." Loesje