Vilsen (Vem försöker jag lura?)

Dag ut och dag in i snart två år har jag umgåtts med samma människor. Från början var det underbart. De var snälla och man kände sig verkligen älskad och speciell. Men nu känns det som om allt bara var en vacker dröm. Vart tog kärleken, kramarna och de snälla orden vägen? Nu vet jag inte vad jag håller på med. Jag borde ha lämnat dem för länge sen när allt började kännas mer och mer konstgjort. Men om jag lämnar dem, vart ska jag då ta vägen? Det finns bara en person som jag kan vända mig till. Och jag vill inte vara den som sitter ensam så fort ens enda vän är sjuk. Jag tycker om att vara bland många människor. Helst skulle jag nog vilja komma bort härifrån. Få börja om på nytt någonstans. Slippa det här livet. För helt ärligt, vem försöker jag lura? Vem försöker jag inbilla att jag är lycklig? Mina få glädjeämnen här i livet är datorn, musiken och scout. Men det kan man väl inte leva på? Jag längtar till gymnasiet. Då kanske man äntligen kan få vara med människor som tycker om samma saker som en själv. Då slipper man låtsas att man är något annat. För jag bryr mig inte om senaste modet, jag vill inte bränna bort fett och jag tycker inte jag är tjock. Jag tycker om mig själv som jag är och jag är stolt över mig själv. Jag vill bara hitta någon som tycker jag duger, precis som jag är. Och någon som känner igen sig i mig. För just nu är jag vilsen. Vilsen bland mina bästa vänner, vilsen i den här stan, vilsen i tankarna. Jag behöver bli räddad kanske, jag behöver komma bort. För jag orkar inte med den här lögnen längre. Jag kan inte lura mig själv längre.

Dag 8 - Tillbaka till kylan

Idag bär det hemåt. Snyft. Jag skulle inte ha nåt emot att stanna en vecka till. En sista frukost innan bussen till flygplatsen går. Att se hotellet för sista gången är ganska sorgligt faktiskt. Fast det ska ju faktiskt bli skönt att komma hem också. Speciellt till datorn.

Flygplatsen ser verkligen ut som ett cirkustält. Och den är inte särskilt modern. Typ inga datorer och så... Men säkerheten däremot är på topp. Vakter överallt och man går igenom bagaget typ fem gånger innan man äntligen är ombord på flygplanet. Det står Mr på min biljett... *fniss* Jag är ganska säker på att jag inte är en mister... Snarare en miss. Vilken miss! :look I alla fall. Vi hamnade vid vingen >.< Men en kul sak med vingen (som bevisar min teori om att det faktiskt finns flygstolar på vingarna) är att att det står "Do not walk outside this area". Jag skulle då inte vilja ha min plats där om man kan ramla av om man inte följer instruktionerna... :look Till Oslo kom vi nån gång på kvällen... Kommer inte ihåg när. Och sen väntade den lååånga vägen hem. Varför kunde vi inte använda spöktranferens istället? Skulle gått mycket fortare ju. Men men, då hade vi ju inte kunnat stanna i Arvika eller Sunne eller Säffle eller var det nu va och äta... Johanna är seg. Om ni nu inte visste det redan. Hon fick sin korv först av alla typ och kom till bilen sist... Hon är über seg. Snart hemma i alla fall... Känslan när man ser statoilrondellen är obeskrivlig. Äntligen! Hem ljuva hem! Jag tuppade av direkt när jag la mig i min underbara säng. Då var klockan 2 eller nåt sånt. 7 timmar senare var jag i skolan... Kunde gott fått ledigt hela dagen men det tyckte inte mamma. Bara för att hon fick vara ledig. Hmpf!
Hej hopp! Det var allt för den resan!

Ha det bra!
Spirry/Carra/Caroline/Carro/Lin/Whatever

Dag 7 - Panik!

Sista dagen. Och jag är inte alls brun! Nu blir det sista minuten grillning. Så lite solkräm på som möjligt och ligga i solen hela dagen. Som tur var så var det inte så varmt. Annars skulle jag väl blivit kokt. Men nu blev jag inte kokt. Istället kände jag efter några timmar hur det började bränna på benet. Sen det andra benet. Sen fötterna. Det var nog bäst att smeta på lite mer solskydd.. Fast det var nog som mamma sa tidigare. När man väl blivit bränd är det försent. Det sved ordentligt på benen. Och på kvällen kunde jag knappt gå med skor på mig. Så ont gjorde det på fötterna. Men jag överlever nog. Brunare blev jag i alla fall. Annars skulle det varit ganska bortslösat. Imorron åker vi hem. Jag skulle inte ha något emot att stanna en vecka till. Så lockande känns det inte att åka hem till nordpolen. Även om det kommer vara ganska varmt i Sverige när jag kommer hem... Men man saknar en hel del. Som riktig mat, mjölk. Och datorn. Folket i skolan saknar jag inte särskilt mycket.

Tack och Hej!

Dag 6 - Blubb

Stora premiärdagen idag! Idag ska jag, Caroline Warnqvist, snorkla, för första gången. Uhm, det kanske inte är så häftigt? Jag hoppas att jag ser något bara. Vi klev ombord på båten någon gång på morgonen, jag kommer inte ihåg tiden, och fann oss på en båt med en massa tyskar. Jippi! Inte. Jag snackar inte tyska. Vi ignorerade dem nog ganska bra på hela resan tror jag. Efter ett besök på en strand och så så var det äntligen dags! Iih! Snorkling. När man inte fick in vatten i cyklopet och så så var det faktiskt riktigt häftigt. Jag såg en hel del fiskar. Efter det jagade vi delfiner. Vi såg flera stycken. Coolt! Jag har sett riktiga delfiner, vilda! Fast efter en timme typ blev det ganska tråkigt. Men vi åkte vidare. För mer snorkling. Det här stället tyckte jag var det häftigaste. En massa fina fiskar (Jag blev nästan fast i ett fiskstimm) och fina koraller i alla möjliga färger. Men tiden går fort när man har roligt och vi var tvungna att gå upp igen för lite mat innan vi skulle till sista stället. Det stället var inte så dumt heller. Guiden drog omkring på oss och visade en massa fina och häftiga saker. Till exempel såg jag minst tre stora musslor. Pappa som var kvar på båten fick se en jättesköldpadda. Lite orättvist, men vi fick ju se en hel del saker också. Jag vill snorkla igen! Dagen gick alldeles för fort.
Blubb!

Dag 5 - Orangejuice please!

Apelsinjuice är gott. I alla fall hotellets. Inte den äckliga sörjan vi får till frukost, men den man kan beställa. Den har jag blivit halvt beroende av tror jag. Och så här i efterhand saknar jag den faktiskt. Nåt annat som är gott är bananglassen här. Mango däremot är äckligt. Yuck! Det smakar liksom.. Mango. Och mango är inte så gott som man tror. Jag får jämt för mig att jag gillar mango. Fast det gör jag nog inte. I alla fall inte mango-glass. Chokladglassen är ganska god. Och kokos. Varför skriver jag om glass? Ingen anning. Egentligen tänkte jag berätta om maten på hotellet. Och varför gör jag det istället för att berätta vad som hänt idag? Jo, just av den anledningen att det inte hände någonting idag. Så, då vet ni det. Nu åter till maten. Jag har ätit kyckling varje dag tror jag. Det är nästan det enda vi får. Och en massa konstiga saker förstås. Därför äter man inte stora mängder precis. Däremot efterrättsbordet kan man hugga in på. Även om det mest är konstiga, inte så goda, saker där också. En massa puddingar och gelégrejer... Och så Tårtan. Tårtan med stort T. Den här tårtan är ingen vanlig tårta. Den är nämligen enorm. Den stora gåtan för oss är: Hur får de in den i ugnen? Den är nämligen över en meter rakt över! Tänk vilken stor form de måste ha! Och olika sorts tårta är det varje dag också. Ska nog ta och lägga in en bild på tårtan. Även om det inte syns hur enorm den är på bilden. Men ändå. Nu vet ni hur maten är på det här stället. Nästa rese-inlägg är betydligt mycket roligare än det här. För då är det dags att utforska Röda Havet!
Ciao!

Tårtan:

Dag 4 - När svalde jag en kaktus?

Det är väl typiskt? Här har jag varit någolunda frisk hela året, bara lite små förkylningar då och då men så kommer jag hit och ska njuta av värmen och solen och så drabbas jag av halsont. Och inte lite ont hade jag heller. Mer som om jag svalt en kaktus. Ökenhals kanske. Om det nu finns nåt som heter så. Det blev mest att ligga i skuggan hela dagen. Sen gå upp lite till vårt iskalla rum (Visst, luftkonditionering är bra, men måste vi ha minusgrader i rummet?). Just den här dagen var en sådan där det typ inte händer någonting. Fast det kan vara ganska skönt ändå. Och få se nu... Det kanske var idag... Äh, vi säger det. På kvällen mådde jag mycket bättre, tack och lov, så vi gick ut lite för att kolla i affärer och mamma skulle ha nån salva mot sina insektsbett (Jag tror det är en skarabeé som bitit henne fast de anses vara utdöda... tror jag i alla fall). Vi kolla i en juvelerarbutik också. Och efter några minuter där hade jag visst fått en egyptisk pojkvän och var på väg att bli bortgift för några kameler... Men som tur var så blev jag inte det... Då skulle nog inte Katt (som jag vet kommer läsa det här om cirka fem minuter) bli så glad. :P

Dag 3 - Fast i en mumies vänskapliga famn?

Varför ska man alltid upp så tidigt för? 5 är lite tidigt för min smak måste jag säga... Men vi fick ju åtminstone i oss lite frukost innan bussen gick tio i 6. Bussen åkte i flera timmar och vi såg en massa häftiga saker. Sand, sand, sand också, för att inte glömma, mer sand! Och sen poff! Så stannade bussen och vi steg ut vid ett värdshus eller nåt sånt. Och det var kameler och getter och åsnor överallt. Mitt ute i öknen! Och såklart en massa människor. Man funderar på hur de kan leva där. Fast vem vet, de kanske tar sin Ferrari in till stan varje kväll och bor i en lyxvilla. Vem vet. Sen skumpade bussen vidare efter att vi ätit våra frukost paket. Och efter ytterligare några timmar var vi framme vid några enorma stenstatyer som jag(såklart) tog kort på. Sen fortsatte resan mot konungarnas dal. Där var det varmt. Och mina förhoppningar att få se en mumie smalt bort när jag gick in i första gravkammaren. Det var ju inga saker kvar! Bara en massa målningar på väggarna. Det var väl häftigt också såklart. Tre gravar senare satt vi i bussen igen. Nu på väg mot en alabasterfabrik. Alabaster är en slags sten. Vi fick se hur de tillverkade vaser av det och så slog ägaren sönder några saker för att visa hur man såg att något inte var äkta. Poff! Lunchdags efter en tur över nilen! Maten var faktiskt god. Sen Karnaktemplet. Visste du att det under Luxor finns en jättelång sfinxavenue? Det visste inte jag heller men det berättade våran guide. Tyvärr så är den inte framgrävd eftersom en stor del av staden skulle rasa ihop om man gjorde det. Men inne i Karnaktemplet var det en hel del sfinxar. Mest med fårhuvuden. Och så några obelixer och statyer och pelare och sånt. Men efter några minuter där var jag så dåsig att jag helst satt i skuggan. Solen tog hårt på mig och inte blev det bättre av att jag var på väg att bli förkyld heller. Vidare därifrån till vår sista anhalt. Papyrustillverkarna. Ganska tråkigt och som sagt. Jag mådde inte bra och ville bara sitta i den svala bussen och sova. Men snart skulle jag få göra det. Vi skulle bara vänta in de andra bussarna som vi skulle ha sällskap med. Sen halvsov jag hela vägen hem. Förutom när jag var på toa på ökenvärdshuset. Eller ja, då halvsov jag iofs också... Sen var vi hemma och då struntade jag i maten och kröp i säng direkt med fruktansvärt halsont...

Dag 2

Dag 2 alltså... Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket men jag tror inte vi gjorde något speciellt. Badade, solade, åt, solade, badade, åt, solade, duschade, åt, såg på tv... Inte världens intressantaste dag. Men en sak märktes redan nu. Man äter verkligen hela tiden på det här hotellet. Och det är hur mycket mat som helst! Ris, kyckling, konstig röra, annat konstigt... (Senare visade det sig att riset bara ändrade färg från dag till dag och att det blev kyckling varje kväll) Det är varmt här. (Nämen, säger du det?) Men att luften är varm hindrar inte vattnet från att vara fruktansvärt kallt. Och jag, den stora badkrukan, är inte så förtjust i kallt vatten. Förstår inte hur johanna kan komma i på tre sekunder. Själv måste man ju ta ett myrsteg i taget innan man fem minuter senare med ett plågat skrik slänger sig i vattnet. Varför kan de inte värma upp vattnet för? Nu tänker jag inte skriva mer om den här dagen för dag 3 är mycket roligare... För då är det dags för Luxor och förhoppningsvis (inte) återupplivade mumier!

Tjingeling!

EGYPTEN - Dag 1 - Jag flyyyyger...

Nu börjar resan. Mot Afrika, mot Egypten, mot Hurghada. Det ska bli kul. 4:30 ringer väckarklockan. Usch. Tidigt. Sömnig och frusen masar jag mig upp, klär mig, stänger väskan och lämnar mitt och brödernas hotellrum för att gå till föräldrarna mina och syster som bor två rum bort. Där är det så klart full fart. Dricker lite mjölk, tar en Mer (blåbär-hallon, aldrig fel) och sen sticker vi till bilen. Flygplatsens parkeringar verkar ligga flera mil från själva terminalen så vi lämnar pappa till att hitta en parkering. några timmar senare lyfter planet från ett grått och snöigt Oslo och bär av mot... Egypt, som vår norska pilot sa. Maten på flyget är liten, äcklig och mystisk. Men vi fick ju Extra Pastilles... Efter fem timmars flygning landar vi i Hurghada (Jag har upptäckt att jag stammar när jag faller snabbt från hög höjd) och sätter oss i bussen. Efter en stund börjar vi undra om chauffören verkligen vet vart vi ska... "Har inte vi åkt förbi här tre gånger nu?" Men efter mer än en timme är vi framme vid hotellet. Och det är underbart! Blommor överallt (Ursäkta, men är vi inte mitt i öknen?) Uhm, ja, det var allt för dag 1. Kommer snart tillbaka med Dag 2.

Bleh

Vem kom på idén med tandställningar? Visst det hjälper säkert men det är inte trevligt att sitta med en stor plastbit i munnen och inte kunna äta något utan att ta ut den. Sen så ska visst mina tänder växa också. Jaha ja. Och. Det här är bara första tandställningen för min del. Efter som jag bestämt att jag hellre har tandställning och sedan en metaltråd bakom tänderna resten av livet istället för att de ska limma på plastbitar på tänderna så att de blir ännu bredare än de redan är... Jaja... Världens största problem, va... Och den där Mellien... Hon bara försvinner och lämnar mig helt utlämnad åt mitt öde. Jag har tråkigt... Bleh. Hejdå!

//Tandställningen

Dagens citat: "Man får vara glad så länge man får tänka." Jag tyckte det var fint sagt av Ebba, som jag inte riktigt kan komma på vad man ska kalla henne... Farmors syster hur som helst som är över 90 år och varje jul säger att det är hennes sista.

Tänk vad som får plats i en byxficka...

I min ena byxficka hittade jag 13 saker. Det är ganska mycket om man tänker efter. Iofs beror det ju lite på vad för saker det är och hur stora de är. I det här fallet var det:

• 1 st mobiltelefon
• 3 st nycklar
• 1 st lipsyl
• 1 st sudd
• 1 st penna
• 1 st hårspänne
• 3 st halstablettpapper (hm, var det inte 2 nyss? O.o)
• 1 tiokrona
• 1 femkrona
• 1 st halstablett som nu är uppäten och bara har lämnat ett papper efter sig

Nu var det visst 14 men det är en stor gåta för mig så det går vi inte närmare på.

Och nu, den stora frågan. Varför, i hela fridens namn, skriver jag upp vad jag hittar i min byxficka? Well, det har jag ingen aning om men jag hade idétorka och dessa saker låg mitt framför mig. Nej, nu kanske jag ska gå in på något viktigt? Fast jag har inget viktigt att säga så det får bli så att jag ska nu berätta om vad som hänt mig idag.

Jag har varit sjuk måndag, tisdag och onsdag och var därför i skolan för första gången den här veckan. Så därför blev Nancy ganska glad över att se mig. Det var ju trevligt, helt klart. Det vet jag inte om Nancy och de andra, förutom Mandiz, brukar bli i vanliga fall när de får se mig i skolan. Men i alla fall. Slöjd. Första lektionen på drömdagen torsdag (Vi har ett ytterst trevligt schema på torsdagar faktiskt). Slöjd är kul. I alla fall nu när jag börjat vänja mig vid att jag inte kan och aldrig kommer kunna göra någon enda liten sak i syslöjden utan att sy fel, få fel på symaskinen, tappa bort hela saken eller glömma sömnsmån eller att hoppa över en bit så att man kan vända på t. ex. slipsen. Nu håller jag på med en singoallablus. En vit en. Jag vet inte riktigt varför faktiskt. Singoallablusar är nämligen obekväma för det mesta. Men jag ska ta hem och "förstöra" den lite så att den blir riktigt snygg när jag är klar i slöjden. Jag har klippt ut tyget nu. Jag får inte så mycket gjort på en lektion, men det skiter jag i.

Bilden. Bästa ämnet. Nästan. Musik slår allt så det kan man inte riktigt jämföra med. Eller nåt sånt. Bild är jättemegasuperroligt. Men inte konsthistoria. Fast jag målade med kol idag ändå så och kol är också jättemegasuperroligt. Egentligen var det inte en ny teckning. Det var en kopia av den jag gjort hemma men det vet ju inte Lotta så, den får bli framsidan till min konsthistoriauppsats. Jag ska skriva om Claude Monet. Fantastisk konstnär om jag får säga mitt. När jag var klar med framsidan fick jag testa på akvarell. Coolt. ;) Nog om bilden nu.

Mentorsträff. Den gick ganska snabbt som vanligt. Sen fick Linn stanna kvar och få skäll. Det är inte så värst trevligt. Bara för att hon vägrade måla av en hemsk Edvard Munch tavla. Kära nån! Bara för att det är Lottas favoritkonstnär så måste vi väl inte måla just den!

Lunch. Låååång lunch. Typ en och en halv timme så vi åt lite makaroner med soppspad och gick ner till stan sen. Nancy skulle ha lipsyl och jag halstabletter.

Engelska. Visste ni att man pratar engelska i Zambia. Det vet jag nu. Då jag fått höra texten om Zambia först tre-fyra gånger på cd och sen två gånger läst det själv högt. Det var det som hände på engelskan.

Sen hade vi en halvtimmes rast då vi mest stod och såg på när min bror hade snöbollskrig med en elev i åttan...

No är kul. Nu bygger vi ficklampor. Jag och Jennifer är tyvärr lite efter med tanke på att vi båda varit sjuka, men det är ju tur att vi är två! Så jag har sågat i plast rör, format en reflex-grej och borrat hål i samma grej med en 7 mm borr... :)

Sen fick vi skjuts hem! Av Mattias som så lämpligt slutade samtidigt. Skönt att slippa gå. När jag kom hem försökte jag få liv i ljudet på datorn. Inte så lyckat. Sen åt jag yoghurt-jordgubbssylt-röra och såg på Tribe (<3).>

Puss och hej leverpastej

// Caroline som förrsten har fått en födelsedagspresent idag. En grå ögonskugga.

Dagens citat: "I min ena byxficka hittade jag 13 saker." Vilken vettig människa säger nåt sånt? Hallå! *himla med ögonen*

Första plats, Sista plats

Jag gillar att vinna, så är det helt enkelt. Det kanske beror på att jag aldrig varit bra på något man kan vinna på. Sport har ju aldrig varit min grej precis. Varje tisdag i flera år drog pappa iväg mig på skidträning. Jag hatade det. Skrek och grät innan vi skulle åka. Jag ville inte iväg men ändå så verkade han tro att jag tyckte det var jätteroligt. Jag var dålig på det också. Vann inte en enda tävling som jah ställde upp i. Hatade backarna. De var värst. Om jag hade otur, som jag så ofta verkade ha, hade någon ramlat och förstört spåret innan mig. Då gick det käpprakt åt helvete. En liten Caroline som mest följde spåret åkte rakt ner i ett dike eller så. Så var det varje gång. Därför kunde jag stå i fem minuter och samla mod innan en nerförsbacke. Johanna älskade backarna. Det gick väl snabbt. Alldeles för snabbt för min smak. Det är konstigt. Nu när vi testat på slalom så var det jag som var bäst på det, jag som gillade det mest. Men då behövde jag inte förlja spåret. De utsatta riktlinjerna. Jag kunde göra som jag själv ville. Och jag sket fullständigt i pappas instruktioner. Friheten var det bästa. Bara slänga sig ut. Susa nerför backarna, köra förbi en massa människor. Känna sig fri. Fri som en fågel. Nu var det ju meningen att den här bloggen skulle handla om att vinna. Så åter in på det spåret. Jo, alltså, jag har aldrig vunnit något, förutom grytlappar och sällskapsspel. Men det var väl inget jag var superbra på heller. Nu på senare tid har jag kommit på något. En av de få saker jag är bra på är skolan. Matten först och främst. Och jag ser det som en tävling. En tävling där jag aldrig riktigt känt mig hotad. Jag har varit på första plats. Och jag har inte känt mig stressad eller orolig för att förlora den här tävlingen också. Men nu, nu har mina konkurrenter, som i själva verket är två av mina bvästa vänner, slagit sig ihop och gått emot mig med dubbel kraft. De närmade sig, lade sig jämsides och krossade min självbehärskning. Nu sitter jag på de där mattelektionerna och stressar framåt, flåsar andfått och kikar segerslusten över axeln på mina vänner för att försöka ligga steget före. Men jag tycker att de fuskar faktiskt... De räknar tillsammans och tar sig framåt snabbt. De räknar hälften så många tal som mig på varje kapitel del. De tar den lätta vägen. Men visst, jag lär mig mer, jag får alla rätt på proven medan de får minst ett fel men ändå. Det här är den enda tävling jag har kunnat vinna, låt mig göra det! För jag orkar inte förlora mer. Jag har förlorat tillräckligt många tävlingar.

//Caroline, vinnarlysten förlorare

Just ja, det kanske ska vara ett litet citat också... Men nu är det ju så att jag inte träffat nån som sagt något roligt idag... Så det får väl bli nåt annat trevligt...

Dagens citat: "Världen är vackrare med dig." Loesje

Bränd tunga gör ont och bränt barn luktar bränt...

Det måste vara sjuktider nu... Idag var varken Linn eller Nancy i skolan. Nancy var väl inte så konstigt, hon svimmade ju nästan igår. Redan innan lunch började jag känna hur kallsvetten smög sig på. Efter matten stack jag hem. Inget elevråd, ingen idrott och ingen Teater för mig den här fredagen. Det är tråkigt. I morgon fyller pappa 50. Då måste jag vara frisk. Vi får en massa gäster. Och jag har målat en bild till honom i kol. Den blev riktigt fin. Och den föreställde något med en mening. En väg med fotsteg på. Kol är fantastiskt! Det är lite konstigt egentligen. Brunna pinnar som man kan måla svarta streck med. Men något speciellt med är det som gör att man kan skapa underbara konstverk. Det är som en trollstav. Möjligheterna är oändliga. Och sen så är det så befriande att måla också. Nästan bättre än teater. Inte riktigt. På tal om kol. Jag lyckades göra upp eld idag. Nu ska jag bara se till att den inte slocknar, det skulle ju vara tråkigt. Visst, jag är scout, men jag är inget eldproffs för det. Och jag kan inte tio olika sätt att tända och släcka en tändsticka som Filip och Niklas. Men det spelar väl ingen roll? Sen så är min tunga alldeles bränd också. Varm choklad på timmes-rasten imorse. Den är alldeles fnasig(och knasig) och röd... Det känns som sandpapper ungefär...

//Carra med händerna svarta av sot

Dagens citat: "Man skulle baka in magen och allt så att det kom högre upp. Det borde ju funka." Emelie funderar på skönhetsråd. Frågan är var hon får allt ifrån och vad hon ska ha dem till.

Bara en liten människa i en stor värld...

Visst, det ska väl vara så här. Det står i varenda bok man hittar om tonåren. Humöret ska vara i topp ena sekunden och nere i botten andra. Men jag är trött på det. Jag orkar inte. Varför kan inte livet vara toppen hela tiden? Varför kan man inte få känna att man faktiskt är omtyckt av alla man har omkring sig. Om man bara kunde få ett litet uppmuntrande ord från någon familjemedlem regelbundet. Då skulle allt kännas lättare. Är inte föräldrar till för att stötta ens drömmar, inte krossa dem? Visst, jag kanske inte kan bli det jag vill. De kanske har rätt. Skådespelare är omöjligt att bli hur mycket man än satsar på det, polis är jag alldeles för svag och osportig för, läkare kan jag inte bli för att jag inte klarar av att se blod och dessutom så går det inte att komma in på läkarskolan. De kan väl åtminstone låtsas att de stödjer mig och mina drömmar? Inte lägga all uppmuntran på mina syskon utan ge mig en liten gnutta åtminstone. Ska jag behöva gråta mig till sömns för att jag känner mig misslyckad på grund av mina föräldrars drömkrossande? Jag hatar det. Att aldrig känna att man är första prioriteringen, att Johanna alltid är och kommer att vara den duktigaste, bästa, underbara dottern. Ge mig lite tid! Jag kanske inte är drömdottern, jag kanske inte är fem böcker före mina klasskompisar i alla ämnen, men jag är bra ändå. Jag är er dotter för i helvete! Jag behöver ert stöd! Inte nåt jävla drömkrossande och Johanna-dyrkande!
Och... jag börjar bli stor, jag kan ta vara på mig själv. Våga släppa iväg mig på mina resor. Det är de som är början till mitt liv. Förstå det! Jag vill bort från den här hålan ibland. Om några år när jag avslutat utbildning i gymnasie och allt sånt försvinner jag. FLyger bort till Amerika. Det kan ni ge er på att jag gör. För mitt liv ska betyda något. Jag ska bli så bra jag kan på det jag tycker om att göra. Försök stoppa mig drömkrossare!


Dagens citat: "Måste du fråga det? Jag framstår som elak ju..." Jag och Mellie spelar Liam-Shawn.

14, Fjortis?

Varje år kommer dagen tillbaka. 31 Januari. Födelsedagen. I år var det alltså åldern 13 som kom på tur att bli historia. 14 år... Vad betydeer det då? Att man håller på att bli stor, vuxen? Det är ju alltid trevligt, visst men lite sorgligt är det ju ändå att lämna ännu en ålder bakom sig. Och 14 år, det sägs ju att man blir fjortis då. Men vad menas med det egentligen? Är det bara ett allmänt ord för att man är 14? Eller är det ett namn på ungdomar som försöker vara så snygga att de viker ut sig, är det de som står och röker i ett hörn? Klär sig i kjolar som slutar vid midjan? Nej, fjortis, det är inget positivt, det är jag säker på. Så jag vill då inte bli kallad fjortis.

Men nu, när 14 år är fyllda och man börjar bli lite mer vuxen... Vad förväntas av en? Jag tänker då inte leva upp till någons förväntingar minnsann... Jag ska vara jag, skita i vad andra tycker och leva livet för att det är roligt, inte för att uppfylla någons mål eller mall. Jag är jag, ta mig som jag är. Och om jag inte duger, lämna mig ifred. Det kommande året kommer jag ägna åt att "förverkliga" mig själv, som det skulle ha stått i en prinsessas dagbok. Jag ska bli så mycket jag att folk kommer undra vart den där tjejen som satt i ett hörn och målade rosa blommor i förskolan tog vägen. För det var inte jag. Jag har funnit mig själv i hattar, säkerhetsnålar och kajal. Tack för den här gången, nu är det bara att se när bloggen uppdateras nästa gång... Iväg på dans med mig...

Pussar, kramar och gos till alla som läser det här...

//Er Caroline i förbi farten..


Dagens citat: "Hon fyller 14. Nej, nu för sa jag mig! Jag skulle ju säga att hon fyllde 10!" Simon glömmer bort sitt eget skämt.