Vilsen (Vem försöker jag lura?)

Dag ut och dag in i snart två år har jag umgåtts med samma människor. Från början var det underbart. De var snälla och man kände sig verkligen älskad och speciell. Men nu känns det som om allt bara var en vacker dröm. Vart tog kärleken, kramarna och de snälla orden vägen? Nu vet jag inte vad jag håller på med. Jag borde ha lämnat dem för länge sen när allt började kännas mer och mer konstgjort. Men om jag lämnar dem, vart ska jag då ta vägen? Det finns bara en person som jag kan vända mig till. Och jag vill inte vara den som sitter ensam så fort ens enda vän är sjuk. Jag tycker om att vara bland många människor. Helst skulle jag nog vilja komma bort härifrån. Få börja om på nytt någonstans. Slippa det här livet. För helt ärligt, vem försöker jag lura? Vem försöker jag inbilla att jag är lycklig? Mina få glädjeämnen här i livet är datorn, musiken och scout. Men det kan man väl inte leva på? Jag längtar till gymnasiet. Då kanske man äntligen kan få vara med människor som tycker om samma saker som en själv. Då slipper man låtsas att man är något annat. För jag bryr mig inte om senaste modet, jag vill inte bränna bort fett och jag tycker inte jag är tjock. Jag tycker om mig själv som jag är och jag är stolt över mig själv. Jag vill bara hitta någon som tycker jag duger, precis som jag är. Och någon som känner igen sig i mig. För just nu är jag vilsen. Vilsen bland mina bästa vänner, vilsen i den här stan, vilsen i tankarna. Jag behöver bli räddad kanske, jag behöver komma bort. För jag orkar inte med den här lögnen längre. Jag kan inte lura mig själv längre.